Vinterhallon är något lite fruset, klart, tunn is på en vattenpöl, skarp söt skare, knasprig tjock sammet, nypon, sten och inte minst glädjen inom mig när jag ritar. Jag ritar inte för någon speciell och har inte någon särskild eller djupare tanke med mina teckningar men jag hyser omtanke om motiven och att rita är nog det närmaste jag har kommit att någon gång känna flow. Svårt att beskriva vad som ger mig en idé eller inspiration, tror är en slags kombination av humör och dagsform och något jag har drömt eller upplevt. Jag fäster mig vid ett föremål, ett motiv eller en färg eller känsla och utgår från något av det.

Jag älskar vanliga dagar, gärna gråa. Kala spretiga träd och frostigt gräs. Dimma över nejden. Jag behöver mycket tid, stress hör väldigt lite ihop med mitt ritande. Jag är snabb men arbetar långsamt. Jag är väldigt noggrann men ger också upp lätt. Intresserad av detaljer och jag är allt annat än blasé på livet. Tror på mig själv innerst inne men vacklar lätt så fort jag går utanför dörren. Jag har ett mycket gott minne, lite för invecklat gott för en hel del skulle tålas att tänkas mindre på.

Jag har ett arbetsbord i ett rum med lavendelblåa väggar och ett äppelträd utanför fönstret. Jag tycker bäst om lite större papper och torrpastellkritor och förstås den vita pennan som jag brukar börja med. Jag blir glad om någon tycker om det jag gör och det är en fascinerande tanke att någon av mina posters hänger på en vägg där jag inte har varit.

Carin Gottlieb